Idag skulle min röda, trygga, snälla blöta och tjocka unghäst få prova på att gå själv ute i skogen (med mig givetvis) för andra gången. Jag publicerade senast igår ett inlägg om att jag rekommenderar att inte hantera unghästar ensam. Men då jag gjort bedömningen att Tyvar kommit så långt i utbildningen att han klarar av att gå ensam och att han har varit väldigt lugn och trygg de senaste gångerna jag ridit och kunde gå ute själv.

 

Därför begav jag mig ut, med fickorna proppade med godis för att göra våran ritt ensamma så trevlig som möjligt. Vi stannade på små godispauser då och då och jag är verkligen impad över hur cool Tyvar är. Traskar iväg från gården och alla kompisar utan problem. Däremot känner jag att mina läder är lite för långa och får stå lite på tå i stigbyglarna, vilket jag inte orkar bry mig om. Jag travar på en bit då min lilla röda vän får en energiexplotion och gör ett språng rakt upp i luften, jag hamnar lite snett men hinner tänka "hah, jag höll mig kvar" vilket jag inte skulle ha gjort. För efter den tanken följde minst tre språng till och med huvudet före åkte jag i backen.

 

Tyvar vart väldigt paff och han har aldrig gått så bra som han gjorde efter jag hoppat upp igen. Komiskt nog är jag skitnöjd, för jag har gjort min premiär avåkning på islandshäst, vilket var på tiden. Dessutom har jag på slutet haft lite ångest över att åka av då jag inte lyckats göra det på flera år. Trots allt är det bra att påminna sig själv då och då, man är ju inte en skicklig ryttare förrän man åkt av 100 gånger!